Framträde och stänkskydd!

Vilken dag det var igår! Jag hade tidigare fått i uppdrag av mitt fackförbund att dela ut stipendier till några studenter på en gymnasieskola här i trakterna. Något jag varit väldigt nervös över då det verkade som att jag skulle ställa mig inför alla dessa människor i lokalen, prata i mikrofonen, plocka upp mina stipendiater, läsa upp motiveringarna och överlämna till de lyckliga.

Jag har delat ut stipendier två gånger tidigare på en annan skola, men då delade jag bara ut medan någon annan stod för snacket i micken.

Dagen innan - i torsdags då - kunde jag lugna ner mig något då det kunde bli så att jag inte behövde säga något. Men jag hade något i bakhuvudet som sa till mig att jag skulle ställa mig och prata i micken och att jag behövde göra detta, trots att en annan del av mig verkligen inte ville göra detta.

Jag gick upp i god tid för att hinna göra mig i ordning och kläderna jag skulle ha hade jag plockat fram kvällen innan. Jag valde att ta på klänningen sist för att verkligen hålla mig ren - då olyckor händer så lätt när de helst inte får - och det gjorde jag tio minuter innan jag skulle köra. Till min stora förskräckelse så kunde jag inte knäppa klänningen helt, utan det saknades en cirka 10-15 cm innan dragkedjan dragits hela vägen upp. Panik!

Snabbt fick jag fram en annan klänning men då passade inte smycken eller bolero till och även det fick matchas om! Som tur var blev det väldigt bra ändå. Men synd om klänningen som jag gillar så mycket och inte fått använda så många gånger...

Jag kom till platsen den tid jag hade planerat och såg alla glada studenter. Jag är glad att man bara tar studenten en gång, för det är tusan vad det låter om dem!

Hur som helst, jag hittade snart min plats som stipendieutdelare och frågade även om hur de hade tänkt att min utdelning skulle gå till, exempelvis vem som läser upp motiveringarna. Det var ju helt självklart att jag skulle göra detta! *glurp!*

Jag hade visserligen jobbat på att förbereda mig tidigare under veckan och jag fick fortsätta i stolen där jag satt och väntade på min tur. Största grejen var att andas! 

Det blev min tur och jag promenerade upp till micken. Det gick väldigt bra, för att kortfattat berätta hur det gick. Jag känner mig otroligt stolt och nöjd över att jag klarade av det! Vilken känsla!

Sambons bild från 2008 - klänningen och jag!

Under dagen hade vi min andra syster som hundvakt och visst är det spännande när man då får sms om att Tamino stod i hallen när hon kom in! Han hade lyckats ta sig ut ur sin hage - gud vet när. Det hade inte varit så farligt om han inte markerade inne, MEN som tur var hade jag i min stress iväg till studenterna låtit bli att ta av honom stänkskyddet, så allt han hade markerat hade hamnat där! Puh!